Mitt konstnärskap är spritt. Jag målar vad jag känner, vad jag ser och vad som kommer till mig när jag har pennan i handen. Trots detta blir alltid mina motiv människor. Är det för att jag kan relatera till vad jag ser? För att det hjälper mig att förstå en viss person eller känsla? Eller endast för att det ser tjusigt ut? Den frågan är svår att svara på. Kanske är det också det som är själva charmen? Att det inte finns ett solklart svar på frågor kring bilden utan att varje enskild person kan tolka den på sitt eget sätt. Bilderna blir öppna för personliga erfarenheter och känslor och det är just det jag är ute efter. Det finns inga rätt eller fel: Ibland använder jag ett platt papper, en annan gång blir tavlan näst intill skulptural. Här finns det jättestora målningar och jättesmå målningar, de är detaljrika och snudd på abstrakta. En sak har de dock alla gemensamt: De väcker känslor och den där fina igenkänningsfaktorn som jag gillar. Människor är så komplexa men samtidigt också så enkla. Det är spännande.

Besök mig på sociala medier